Igår uppstod helt plötsligt ett behov av att plantera lite sparris! Detta, trots att vi gemensamt beslutat att trädgården inte ska bli allt för omfattande.
Vid ett hus bak strandens topp – liten sparris tittar opp!
Vad är det som gör att saker som väntar på att bli gjorda ibland känns som ett ofantligt berg att bestiga och ibland bara fyller en med lätthet, glädje och förväntan?
Sannolikt beror det på vad det är ska göras och med vem man ska göra det. Om man måste göra det eller bara har möjlighet göra det spelar säkert också en viss roll. Vi anar dessutom att om man tror att man själv har kommit på det som ska göras, så blir det också roligt.
På strädet funkar det i alla fall så att vi har ett stort berg av alternativa sysslor – inga direkta måsten – som mer mer eller mindre pockar på vår uppmärksamhet. Allt utgår ju från visionen om vårt framtida liv i detta nya bo. Vi väljer den aktivitet som faller oss in med utgångspunkt från variabler som exempelvis dagsform, humör, behov och väder.
Igår valde vi hux flux att sätta lite sparris!
Vi gjorde det tillsammans – och i slutändan kan vi diskutera lite om vem som kom med idéen.
Men i drömmen sitter vi här om tre år i solen och njuter av pinfärsk sparris med smör, salt och svalt vitt vin!
Också det är ganska mysigt att tänka på!
🙂
