Ibland ska man unna sig att tacka sig själv. Exempelvis när man avstått att ge sig på kombinationen stora projekt, okända tekniker och två parallellt löpande och intensiva lönejobb.
Vid något tillfälle – i början av vårt förhållande med Huset – kanske vi hade tankar på att själva genomföra puts-projektet.
Dock – efter att ha följt Antons och Johans arbete i alla dess olika faser i mot- och medgång – är vi helt och hållet tillfreds med beslutet att överge ett sådant tänkande!
Vi hade behövt ett år (minst) och det hade inte blivit lika bra.
Nu bara gläds vi.
Bildkavalkad serveras.
🙂
Anton säckaskurar.
Det ruskigt fula hörnet framstår i helt ny dager.
Lite stökigt – men det gillar vi faktiskt.
Fönstersmygarna uppdaterade.
Och plasten borttagen.
Vårt ”nya” Hus framträder bit för bit.
Gavelfönstret
Gaveln som vetter ut mot vägen.
Tre gånger per dag i en vecka fick vi vattna kalkputsen.
Husets ventiler fick sig också en rejäl remake. Deras järngaller har suttit i sina ventilhål sedan 1920-talet. Här är en ventilbild från tiden strax efter Husets förvandling från korsvirke till tegel. Lite mer om Husets liv finns här.
Ventilen kom nog med av en slump. I övrigt föreställer bilden Karl Sundborn som tillsammans med sin hustru Bengta Hansson övertog och renoverade Huset på 1920-talet.
Ventilhålet gapar tomt i väntan på ventilgallret som är iväg på rehabilitering.
Av med all färg och rost och på med ett lager av skyddande järnmönja.
Nytrimmat gammalt ventilgaller åter tillbaka på sin gamla plats. Kan leva i 100 år till.
Nu har putskillarna för länge sedan lämnat oss och vi ägnar oss mest åt en massa återställandeprojekt vid sidan om allt det andra. Mer om det i kommande inlägg.
🙂
I sin nya skrud.
Strädet 